tisdag 31 januari 2017

Om blondiner har roligare?

Sommaren 2008 blev jag blondin. Det var andra gången i livet, jag var blond som barn. Riktigt linblond. Någonstans bland mammas efterlämnade saker finns en hårlock som klipptes av när jag var i tvåårsåldern. Men med mig var det som med så många andra svenskar som föds riktigt blonda, jag mörknade med åren.

En annan hårlänk, som klipptes av när jag i tolvårsåldern, är snarast askblond. Eller som mamma brukade säga: Cendré. Efter en plötslig, naturligt uppflammande kolorering mot koppar i tonåren – ett arv efter mamma, som hade en lång och tjock kopparröd fläta när hon gick i skolan – sjönk min hårfärg permanent tillbaka mot asktonerna. Den här gången så mörkt ett askblont hår kan bli och fortfarande räknas som blont.

Eller för att säga det rakt ut – mellansvenskt sorkfärgat.


Sommaren 2008 hade jag hunnit gå hos Lena "Eko-Lena" Jansson på Friekosör i närmare tio år och hade hunnit pröva åtskilliga ekologiska hårfärger. De flesta mättat guldbruna eller mustigt brunröda toner. Men sommaren 2008 var det alltså dags för en stor förändring. Jag skulle bli blondin!

Lena hade fått hem enspeciell vulkanlera som blekte hår ned mot blonda nyanser. Jag blev inpackad i vulkanlera, fick sitta någon timme eller så och när leran tvättades bort – kände jag nätt och jämt igen mig själv.

Jag var verkligen blond. Det var en färg mer mättad än min barndoms linblonda, snarast ett slags mörkt gyllenblont. Ungefär som gammalt guld.


Jag vet inte om talesättet stämmer, att blondiner skall ha roligare än andra, men sommaren 2008 var i alla fall väldigt rolig.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar